METALLOphone 6 ”Memory of a Place”
30 september 2022–28 februari 2023
Contemporary Metal Art Biennal, Museum of Applied Arts and Design, Vilnius, Litauen.
I år, på the 6th International Biennial of Contemporary Jewellery and Metal Art är utställningens tema minnen som är sammanlänkade med en speciell plats.

Memory of a place.
I remember an island far out in the Stockholm archipelago where I could see the horizon.
Where the bluest blue of the sky meets the bluest blue of the sea and the rocks are soft and grey and the
swims were wonderful.
A place I will always long for.
Anno 1942
12 november–2 december 2022
Verkstaden fyller 80 år – att förvalta en plats, Atelier ädelsmide, Högbergsgatan 12, Stockholm
Som en hyllning till den här platsen visar vi nu en utställning med corpus, bruksföremål i silver – tingen att förgylla både vardag och fest med.

Söndagsfika,
Ett set i silver för den viktiga vilopausen.
Mjölkkanna i silver
Tid
29 oktober–26 november 2022
Jubileumsutställningen ”Möten” Galleri Sebastian Schildt, Stockholm
Genom åren har arbetet på Galleri Sebastian Schildt resulterat i många avgörande möten, vilket också är temat för utställningen där ett femtiotal av galleriets konstnärer deltar med nya verk som särskilt har skapats till jubileet.

Tid
Jag tänker på tiden,
hur vi mäter den som en lång tidslinje som hela tiden byggs på.
Som att vi förs längre och längre bort från de händelser som format oss,
när det kanske är mer korrekt att tänka tiden cirkulärt,
att den byggs på som i cirklar.
Årsring efter årsring läggs till,
men kärnan i oss är densamma
och de goda åren, liksom fluffiga av grädde, blir tjockare
medan de svåra blir hårdare, tunnare,
när orken går åt till det viktigaste:
fibrerna, senorna, det som håller oss samman.
Pålägget får vänta till nästa år.
Årsvarv läggs till årsvarv.
Tid.
Nutida tänker på döden
13 april – 1 maj 2022
Samlingsutställning med Nutida Svenskt Silver, Benhuset på Katarina kyrkogård, Stockholm
Installation med film och en sittplats med ett radband av labradoritpärlor.
Jag räknar mina tårar
Det var en fantastisk morgon på landet i höstas, det var helt stilla och dimman låg tät och mjuk.
Svallvågorna kom och gick som stora andetag över vattnet. Jag satt på ångbåtsbryggan en lång stund, helt innesluten i det mjuka grå. Sen simmade jag rakt ut i det ännu ljumma vattnet.
Havet – en vila och tröst.
Jag räknar mina tårar.
Hur många ryms det i ett hav?
Jag räknar mina tårar
Om och om igen.
Vågorna bär mig och tröstar.
Jag räknar mina tårar
En gång till.
Tidskapslar
30 september–3 oktober 2021
Nutida Svenskt Silver pop-up Brunogallerian under Sthlm Craft Week
Med bakgrund av Corona-bubblan har Nutida Svenskt Silvers smeder skapat temat ”Tidskapslar” till sin utställning på Stockholm Craft Week.

Andetagen
I min tidskapsel förvarar jag andetagen, från en tid när allt handlade om andningssvårigheter, lungkapacitet, syrgas, intubering, respiratorer…
Minnet från när jag satt bredvid pappa på sjukhuset. Först bara lyssnande på syrgasens lugna väsande och bubblande. Sen när det blev svårare – hur jag själv tog i med hela kroppen för varje andetag, försökte hjälpa till. Sympatiandades övertydliga andetag.
När rosslet kom, paniken över att maktlös sitta bredvid när någon långsamt kvävs.
Och sen, när andetagen ändrade karaktär av morfinet, och blev till staccato, in-in-in-uuut, in-in-in-uuut…
…för att plötsligt bara ta slut…
Andetagen.
Det är allt vi har.
But it is melting Mr.T…?
31 oktober–21 november 2020
Galleri Sebastian Schildt, Stockholm
En installation med ljusobjekt på samlingsutställningen ”Ett ljus i mörkret”.

Jag är rädd nu.
Det här är på riktigt. Det händer nu. Här.
Det smälter. Jag tycker mig höra hur det rinner…
Jag talar om klimatkrisen förstås. Isbergen i Arktis smälter nu. Permafrosten tinar i Sibirien och förvandlar tundran till gyttjepölar som släpper ut enorma mängder metangas, som snabbar på processen ännu mer. Det regnar på vintern i norra Sverige, det kryper närmre och närmre…
Och jag, jag går med min återvinning, handlar på Myrorna och äter mindre o mindre kött, men jobbar med att göra nya saker till en värld som redan har för mycket?
Och i USA väljer presidenten att lämna Parisavtalet?
Det här verket är ett sätt att kanalisera min miljöångest. Att försöka hantera ett problem. Och en tanke om att ju fler vi är som pratar om problemet desto starkare blir kraften att göra något.
Hands of tomorrow
1-6 oktober 2020
Nutida Svenskt Silver pop-up på Galleri Bellmansgatan 26, Stockholm
Nutida Svenskt Silvers smeder har funderat över frågor som: Hur ser silversmidet ut i framtiden? Varför behövs vi? Vilken är vår roll i samhället och vad tar konsthantverket för plats i tider som förändras?

Pearls of tomorrow – Ett Memento Mori för människan
En pärlcollier av äggskal:
En pärla, ett ägg, ett liv,
Så vackert, så dyrbart, så skört
För varje pärla som går sönder och ramlar av,
blir halssmycket glesare och glesare,
hålen gapar tomma,
som för att påminna oss om förlusten
av en älskad människa – eller kanske en hel djurart?
Det går fort nu, och hur blir det sen?
När människan uttömt alla resurser
och står ensam kvar.
När allt som återstår, är en tom tråd
med oupplösliga knutar
och ett jordklot med omöjliga livsvillkor
för oss själva.
Vad gör vi då?
I min värld
14 april–2 maj 2018
Konsthantverkarna, Stockholm
Smycken, föremål och en skog i separatutställningen ”I min värld”

I min värld är detaljerna viktiga.
I min värld är naturen ett bibliotek,
av former, färger och personligheter.
I min värld är varje sten en individ och varje blad en personlighet.
I min värld är naturen en förutsättning och orsaken till min existens.
I min värld vill jag vara modig.
I min värld är du välkommen!
Corpus Maximus
11–29 november 2017
Galleri Sebastian Schildt, Stockholm
Corpus Maximus är en manifestation av samtida svenskt silversmide där 21 av galleriets främsta silversmeder deltar med var sin praktpjäs.

Text av Sofia Silfverstolpe i utställningskatalogen:
Helena Sandströms vasobjekt ”I never promised you a rose garden” är utförd i etsad zink, med droppformade spineller och vaxad bomullstråd. Titeln anspelar på att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Inspirationen kommer från den viktorianska tidens snörade modeideal med skira spetsar, starkt kontrollerande och hårt snörda klädedräkt. Trots det åtstramade och att det inte är meningen pyser ändå de innersta känslorna ut.
Vasen kan ses som ett sorgeobjekt. De svarta stenarna påminner om 1800-talets sorgsmycken och tråden visar på sömnad vilket också är ett återkommande arbetssätt. Rosenbladen är plockade, torkade, pressade och sedan fastlimmade på plåten för etsning. När bladen tagits bort patineras vasen i olika steg.
Zink är Helena Sandströms huvud- och favoritmaterial. Hon tilltalas av den vackra gråskalan som hon får fram genom etsning. Eftersom zink är svårt att löda skapas volymen ur en plan plåt. Allt är gjort i ett stycke, även botten är konstruerad med hjälp av små flikar som vikts in. Helena Sandström har länge intresserat sig för japansk origami och försöker överföra känslan av papper till metallen.
Do you read me?
12–30 december 2015
Galleri Platina, Stockholm
En utställning som berör den öppna dialogens betydelse där smyckena är symboler för kommunikation, men även bristen på den.
