The left overs / Det vi lämnar efter oss

Temat för det här verket kan syfta på flera saker,
både på resterna från efterfesten med hämtmat
eller bakismaten om man så vill
eller så kan man se det i ett större perspektiv

– den miljömässiga baksmällan vi befinner oss i,
efter att vårt västerländska samhälle tömt jorden på dess resurser
genom vår ohämmade konsumtion.

Där vi snart huggit ner
all den svenska urskogen
och ersatt den med contortatallplantager
som kallas skog
och där 80% av det som avverkas
går till pappersmassa och engångsförpackningar.

Huvudvärken slår till och jag undrar vad som egentligen hände på festen igår och om det var värt det?

Pärlorna!

Ett smyckeskrin till det älskade klassiska pärlhalsbandet.
Äkta, oäkta, glas, plast eller trä. Ärvda, fådda, köpta, loppade eller mödosamt i hopknåpade på dagis, alla har vi dem – Pärlorna!

Lusten och behovet att smycka sig är lika gammal som människan och att trä upp vackra blommor, snäckor eller stenar på en tråd runt halsen har vi gjort sen urminnes tider.

Det här skrinet är en hyllning till vår längtan efter skönhet.

Smycken är med oss till fest, i vardag och i sorg.

Smycken bär våra minnen om det som varit,
likaväl som våra önskningar och förhoppningar om det som skall komma.

De är viktiga och är värda en vacker plats att vila på när vi inte bär dem.

Fotograf: Sara Danielsson

Tid

Jag tänker på tiden,
hur vi mäter den som en lång tidslinje som hela tiden byggs på.

Som att vi förs längre och längre bort från de händelser som format oss,
när det kanske är mer korrekt att tänka tiden cirkulärt,
att den byggs på som i cirklar.

Årsring efter årsring läggs till,
men kärnan i oss är densamma
och de goda åren, liksom fluffiga av grädde, blir tjockare
medan de svåra blir hårdare, tunnare,
när orken går åt till det viktigaste:
fibrerna, senorna, det som håller oss samman.

Pålägget får vänta till nästa år.
Årsvarv läggs till årsvarv.
Tid.

Cykelbrosch för mörka kvällar

När du cyklar hem från jobbet sent i november.

Det regnar och är tvärmörkt.

Bilarnas ljus reflekteras i den våta asfalten.
Det är kallt och blött, men ändå lite vackert.

Som en medalj till den som cyklar i alla väder.

Bra kämpat!

Fotograf: Niklas Palmklint

Cermoniellt festplagg för ömtåliga själar.

Ibland när världen känns för stor och hård kan man behöva svepa in sig i ett extra lager av sin känslighet.

Ett fiktivt skydd av äggskal och pärlor.

Fotograf: Sara Danielsson

Memory of a place.

I remember an island far out in the Stockholm archipelago where I could see the horizon.

Where the bluest blue of the sky meets the bluest blue of the sea and the rocks are soft and grey and the

swims were wonderful.

A place I will always long for.

Söndagsfika,

Ett set i silver för den viktiga vilopausen.

Mjölkkanna i silver

Tid

Jag tänker på tiden,

hur vi mäter den som en lång tidslinje som hela tiden byggs på.

Som att vi förs längre och längre bort från de händelser som format oss,

när det kanske är mer korrekt att tänka tiden cirkulärt,

att den byggs på som i cirklar.

Årsring efter årsring läggs till,

men kärnan i oss är densamma 

och de goda åren, liksom fluffiga av grädde, blir tjockare

medan de svåra blir hårdare, tunnare, 

när orken går åt till det viktigaste:

fibrerna, senorna, det som håller oss samman.

Pålägget får vänta till nästa år.

Årsvarv läggs till årsvarv.

Tid.

Fotograf: Niklas Palmklint

Andetagen

I min tidskapsel förvarar jag andetagen, från en tid när allt handlade om andningssvårigheter, lungkapacitet, syrgas, intubering, respiratorer…

Minnet från när jag satt bredvid pappa på sjukhuset. Först bara lyssnande på syrgasens lugna väsande och bubblande. Sen när det blev svårare – hur jag själv tog i med hela kroppen för varje andetag, försökte hjälpa till. Sympatiandades övertydliga andetag. 

När rosslet kom, paniken över att maktlös sitta bredvid när någon långsamt kvävs.

Och sen, när andetagen ändrade karaktär av morfinet, och blev till staccato, in-in-in-uuut, in-in-in-uuut…

…för att plötsligt bara ta slut…

Andetagen. 

Det är allt vi har.

Jag är rädd nu.

Det här är på riktigt. Det händer nu. Här.

Det smälter. Jag tycker mig höra hur det rinner…

Jag talar om klimatkrisen förstås. Isbergen i Arktis smälter nu. Permafrosten tinar i Sibirien och förvandlar tundran till gyttjepölar som släpper ut enorma mängder metangas, som snabbar på processen ännu mer. Det regnar på vintern i norra Sverige, det kryper närmre och närmre…

Och jag, jag går med min återvinning, handlar på Myrorna och äter mindre o mindre kött, men jobbar med att göra nya saker till en värld som redan har för mycket?

Och i USA väljer presidenten att lämna Parisavtalet?

Det här verket är ett sätt att kanalisera min miljöångest. Att försöka hantera ett problem. Och en tanke om att ju fler vi är som pratar om problemet desto starkare blir kraften att göra något. 

Pearls of tomorrow – Ett Memento Mori för människan

En pärlcollier av äggskal:
En pärla, ett ägg, ett liv,
Så vackert, så dyrbart, så skört

För varje pärla som går sönder och ramlar av,
blir halssmycket glesare och glesare,
hålen gapar tomma,
som för att påminna oss om förlusten
av en älskad människa – eller kanske en hel djurart?

Det går fort nu, och hur blir det sen?

När människan uttömt alla resurser
och står ensam kvar.

När allt som återstår, är en tom tråd
med oupplösliga knutar

och ett jordklot med omöjliga livsvillkor
för oss själva.

Vad gör vi då?

I min värld är detaljerna viktiga.

I min värld är naturen ett bibliotek,

av former, färger och personligheter.

I min värld är varje sten en individ och varje blad en personlighet.

I min värld är naturen en förutsättning och orsaken till min existens.

I min värld vill jag vara modig.

I min värld är du välkommen!

Text av Sofia Silfverstolpe i utställningskatalogen:

Helena Sandströms vasobjekt ”I never promised you a rose garden” är utförd i etsad zink, med droppformade spineller och vaxad bomullstråd. Titeln anspelar på att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Inspirationen kommer från den viktorianska tidens snörade modeideal med skira spetsar, starkt kontrollerande och hårt snörda klädedräkt. Trots det åtstramade och att det inte är meningen pyser ändå de innersta känslorna ut.

Vasen kan ses som ett sorgeobjekt. De svarta stenarna påminner om 1800-talets sorgsmycken och tråden visar på sömnad vilket också är ett återkommande arbetssätt. Rosenbladen är plockade, torkade, pressade och sedan fastlimmade på plåten för etsning. När bladen tagits bort patineras vasen i olika steg.

Zink är Helena Sandströms huvud- och favoritmaterial. Hon tilltalas av den vackra gråskalan som hon får fram genom etsning. Eftersom zink är svårt att löda skapas volymen ur en plan plåt. Allt är gjort i ett stycke, även botten är konstruerad med hjälp av små flikar som vikts in. Helena Sandström har länge intresserat sig för japansk origami och försöker överföra känslan av papper till metallen.